Jag gjorde det igen.  På torsdagar börjar jag klockan 9.15. och av någon anledning så var jag på skolan klockan 8. Självklart hade jag inte kollat schemat ordentligt....

Skolan har faktiskt gått bra idag om man gämför med gårdagen.. Jag klarade hela matte lektionen med stöd av malin.
Igår slutade den lite drastisk då jag plötsligt greps av panik! Helt galet, jag satt på genomgången men hörde ingenting, förstod ingenting och plötsligt slängde jag ner alla sakerna i väskan och gick ut.
Linn berätta att jag sagt att jag var diabetiker och var tvungen att äta. Jag har ett svagt minne av att jag verkligen sa det, men jag kan inte se mig själv i situationen och de känns som det var en evighets sedan jag gjorde det. Jag skakade och kände benen lägga av under mig. Lyckat.
Jag har prov nästa vecka och jag känner mig verkligen inte redo. Vi ska vara på sida 55. och jag är på sida 27 nu.

Idag har det då gått bra, Malin stöttade mig och faktiskt hjälpte mig jätte mkt.

Efter skolan idag beslöt jag mig för att göra något åt matten ändå. Jag gick på pedagiskt café. För er som inte vet vad det är så är det en möjlighet att få extra hjälp med valfritt ämne, och man får fika , Gratis är gott =)
Jag satt där och arbetade med matte tillsammans med Emma som satt och gjorde svenska i ca 40 min. Jag fick minst lika mycket gjort som på en vanlig lektion om inte mer, och bättre hjälp, för en gångs skull förstod jag vad matte läraren sa! Det var då kanske för att det inte var den lärare jag i vanliga fall har som är förvirrad och nästan lite osäker..   ?
Jag tror möjligtvis det kan bero på miljön. Det är inte den hära , åååå när slutar vi? jag har bara hunnit si så många tal.
Utan på pedagogiskt café kommer du och går som du vill. Det gör en inte lika stressad.

Jag tänker då verkligen fortsätta gå dit och hoppas att jag kan få lite kläm på matten .

---

Igår läste jag ut min bok som jag lånat från biblioteket. Boken heter  jag är kvar hos er  och är skriven av peter pohl.
Den handlar om Anna som sedan lite haft reumatism och efter åren blir det allt värre, tills hon tillslut får veta att hon ska dö i cancer. Peter har verkligen lyckats beskriva det känslor som kan uppkomma så verkligt och stark att man blir tagen med storm och fast på en gång. Man får höra Annas Mamma Eva berätta om hur Annas tillstånd förändras och hur andra folk stirrar och hamnar i chock, men framför allt hur hon själv mår och vad hon tänker och hur hon reagerar. Det kan inte vara lätt att se sin älskade dotter tyna bort framför ögonen på en. Hon blir senare sjukskriven pga depprition.
Man får även följa Annas syster Maria och hennes bästa kompis Hanna. Maria är närmare Anna än någon annan och hon vet saker som inte ens hennes mamma vet om. Det är nästan kusligt så stark syskonkärleken kan vara! Annas bästa vän Hanna berättar mycket om hur det är i skolan och några minnen från då  Anna var frisk,.
Anna själv är en stark person med sista önskan om att oroa hennes redan oroliga mamma och pappa. Hon berättar så starkt och nästan lite poetiskt hur hon tänker. Det är nästan så man börjar gråta ibland.

Min käraste vän förlorade sin bästis i cancer nu i vintras, boken beskriver känslor hon anhöriga och även hur Annas utseende och tillstånd ligger till i detaljer. Jag kunde verkligen känna smärtan min vän bärt på och jag kan fortfarande se hennes ögon som blivit aldeless röda av all gråt.
Och nu sitter hon några meter ifrån mig och skrattar. Underbart