Jag blir mer och mer påverkad över hur bara några minuter, bara ett beslut och sedan bara ett samtal kan göra så mycket vackert och för en gång skull fint i världen.
Leendet är som fastklistrat bakom mina ögon och rösten ekar i huvet. Ur datorn kommer Musiken jag inte ens lyssnar på . Jag vill spara vattendroppen som föll från nästippen och återigen vända mig om i snöstormen, utan att frysa.
Jag vet inte vad jag ska skriva, likadant som jag inte vet vad jag skulle säga, jag kanske inte sa tillräckligt. Men jag kunde inte, det fanns och finns fortfarande inte ord som kan beskriva hur skönt det är att bara få vara. Och att bara för en stund känna att allt kommer bli bra.Bara få vara i en närhet så trygg och säker.  
Jag är kidnappad och helt tom i huvet.
Jag vill lägga mig ner och blunda. Det här kanske är en dröm, en engångsförteelse eller den perfekta början.