Jag kan bara inte prata ren svenska just nu,. Jag kan inte ens säga om det är grekiska eller japanska. Men det är något annorlunda. Nu snackar jag om känslor för den som inte förstår.  Jag kan som inte beskriva det ordentligt, och det är där greiskan/japanskan kommer in.
Det som små kvider lite men jag vill inte le. Det pirrar till och det små drar i mungiporna.
Ingenting och ingen  kan vara perfekt, och det är inte det jag begär men att vara rädd för lycka och plötsligt bara låta den smälla  en rak i ansiktet, att sedan bli rädd för att bli av med den och  sen känna sig som den där Andra.. 
Och den blicken..   jag kanske inbillar mig, men känslan efteråt var inte inbillning, . Jag försööker verkligen intala mig själv att allt är sant och jag vet någonstans att det är det..

Jag ska släppa det här nu och bara säga att Linn har magiska händer, fick bara jätte ont i huvet, och hon botade mig =)