Jag måste erkänna en sak..

Att då jag sagt att jag verkligen aldrig vill gå tillbaka till mitt förflutna  ,, och verkligen nämnt hur jag hatat det...
Så måste jag säga det att, Nu när allt står så stilla och nya sår rivs upp..
Saknar jag det, och framför allt just Han. Som var som en bror, under bara en enda vecka. Då vi pratade olika språk och hade helt olika intressen så uppskattade han och förstod mig på ett sätt som ingen annan gjort..

Det är just det konstiga med pojkar/killar/män .. alltingen så rätter dom fina minnen och vackra känslor, eller så river som sönder allt och skrattar då ingen och alla ser..