Nu börja jag tänka på en ny sak .
Familjen . Alla säger att familjen är något väldigt viktigt. Att man ska stötta varrandra, känna sig trygg och älskad, Ha ett hem alltså.
Och varför blir jag så avis när någon berättar att heeela familjen trängdes i en liiten soffa och såg på film?
kanske för att i min "familj" ser vi aldrig på film tillsammans. kanske jag å Mamma. Men inte pappa.
Vi bara bråkar om Tv:n.

Och är de något jag älskar, så är det när man är bjuden på middag och det är framdukat med mat på bordet och minst 4 talrikar. Och alla sitter och äter tillsammans och pratar om väldigt trevliga saker, frågar vad dom gjort under dagen och ibland utreder lättare konflikter i lugn och ro.
Sist vi förstökte beställde vi pizza, hela "familjen" satt vid matbordet och jag hann knappt börja äta min Pizza innan vi va splitrade igen, en av oss vid Tv:n, Två andra vid matbordet.
Vi kan inte äta ihop utan att de ska bli tjaffs å bråk .

Jag ska då tacka att jag har min mamma som ställer upp och stöttar mig. Hon är på föräldramöten,utveckligssamtal,spelningar, tävlingar, hjälper med läxan,hästarna, lär mig baka, laga mat.
hon är bäst. även fasst vi inte kmr överens alltid.

---

Jag tror jag kmr bli en sån där kvinna som klarar sig utan män. Feminist och kacksig
Jag kan ju inte påstå att jag har en vidare positiv bild av man och hustru livet. Fan heller att jag ska diska å laga mat hela tiden??